Önnerödsskolan-Grönövre

På bilden ser ni från vänster Tjorven, Ellen och Ida.

Tjosan!

Puh, fyra dagars arbete känns i vaderna och benen. Två till tre promenader varje dag, upp och ner för backar, gåendes och springandes. Jösses vilken kondition man får av att rasta dessa små söta Golden Retrives. 

Men det bästa av allt är inte att få träning, utan att man är frisk och kry och kan tillbringa dagarna hos hundarna. Det finns så mycket kärlek med hundarna ( trots deras äckliga andedräkt som dom envisas med att rikta rakt i mitt ansikte, huhu). Jag tror det är all vänskap och all kärlek som håller Anette uppe. Efter att ha intervjuat henne med frågorna för uppgiften i idrotten sattes man verkligen in i hennes vardag och hennes liv. Hon insåg själv vilken stress hon ständigt lever i och hur ensam hon egentligen är. Men jag tror vårat besök piggade upp henne och all den hjälp hon fick var nödvändig för henne. 

Det var verkligen tufft att ta farväl av hundarna. Ida, Nora, Tjorven, Ellen och Maja är bara några favoriter. Det roligaste av allt är att varje hund har ”särskilda behov” eller ett ” särskilt beteende”. Så som Ida som är galen i uppmärksamhet, Nora som inte bryr sig om uppmärksamhet utan sätter sig själv utanför från gruppen ( jag och Line tycker så synd om henne att hon alltid är utanför), Tjorven som är så lat eftersom att hon ”löper” vilket betyder att hon kan bli gravid. Söta och lugna Ellen som absolut inte får stå på bakbenen och Maja som i början var otroligt blyg. Har aldrig sett en hund vara så blyg innan och sedan bli enormt energisk. Men mest av allt kommer jag sakna Lolle...nä, haha, skoja bara. Lolle är väl den jag helst av allt vill komma bort från! Hon är helt bokstavligt talat GALEN! Hon rusar runt som värsta vildingen och hotar med att bita en. Jag och Line har nog delade åsikter om Lolle. 

Som ni märker har jag kommit nära hundarna och de har blivit som ens ”vänner” om man kan säga så. Även de läskiga hanarna som jag trodde skulle vara värst, visade sig vara hur gulliga som helst. Johnny, Prins Michael, Killen och Messi. Söta små varelser jämfört med tikarna Lolle och Lotta. 

Men jag kan glädja mig åt att det inte blir ett farväl riktigt ännu. Jag och Line ska nämligen den 6 april följa med Anette på hundutställning i Kungsbacka och hon har stor chans att vinna. Vi ska vara med och hjälpa till och hålla lite ordning och reda och det är något jag ser fram emot. Dessutom kommer vi nog hälsa på henne lite då och då och även kanske få ett litet sommarjobb på sommaren hos henne. Kan knappt vänta till sommaren så jag antar ni förstår hur roligt vi har haft det!

Men jobbigt har det också varit. Att gå på promenad med hanorna som Messi och Johnny är verkligen en utmaning. Dessa två gigantiska hundar tillsammans är lika med en väldig fart. Jag fick rasta de två en gång och tro mig, det var snarare de som rastade mig än jag som rastade dem. De drog iväg med mig som jag vet inte vad. Sedan har det också varit lite jobbigt/snarare äckligt att plocka hundbajs. Dock turades vi om, men när någon lägger av sig diarré önskar man att man fått jobb på ett lager än en hundkennel...

Den finaste upplevelsen som jag kommer bära med mig livet ut var varje dag efter lunch då vi satte oss i hallen och gosade med några tikar. Det var så mysigt när var och en föll ihop utmattade i våra knä och bara låg och njöt...förutom Ida då. Med Ida fick man enbart klappa på ett ställe under en viss tid, sedan tröttnade hon och viftade på svansen och tassarna i ren raseri. Dessutom vill jag helst glömma vad som hände idag. Den lilla rackaren tröttnade på mitt kel och satte istället tassen i min mun. Mm, säger jag bara, väldigt gott.

Detta är en närbild på Ida när vi var ute i skogen och rastade dem. 

Jag lovade er ju i förra inlägget att kolla upp vad för utbildning Anette har. Enligt henne själv har hon lärt av andra och det hela började som en hobby som växte. Dock har hon en uppfödarutbildning och hon har jobbat på en stor kennel i England när hon var runt sjutton år. 

Jag kommer saknar Anette och alla de femton Golden Retrivarna som blivit som ens vänner! Jag hoppas vi ses snart igen (som jag vet att vi gör!)

/ Sofia